Leander
berättar

Auktion

Skatt

Nämnda platser i texten:

Norra sidan av Luleå älv

Huvudviste vid Aunatjärn
(Ounatjärn) vid Edefors.

Övre Edet, Edefors

Sommarland på södra sidan av Luleälven

Del av det forna Padjerimlandet

Renar måste simmande ta sig över älven vid Storsand.

Höstflyttningen sträckte sig renhjorden från Storsand till Edefors (6 km).

Vinterflyttningen ända till Kallax heden vid Luleå.
 
Nedåt linjen Bodträskfors – Holmträsk – Puottaure.


Utdrag ur Filip Hultblads bok
”Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks kommun”
Almqvist & Wiksell/Gebers , Boktryck Lund 1968

KOIKUL-LANDET, GÅJKKUL, är känt från och med 1750 talet.
 Koikul saknas helt i kamerala handlingar före 1845, då det gick i skatt till 1/8 mantal.
Koikul hade enligt Nenzens (anteckningar I, sid. 627) 2 åbor 1841. Tydligt är att Koikuls nybyggare, som hade stor renhjord länge, bara var halvt bofast.
De första som skattade för landet är bröderna av Aunasläkten, Nils Larsson, Tolk-Aunas son, (Sikträsk), Mickel Larsson Auna (1728 – 1800), och Lars Larsson Auna (1733 – 1799) samt Lars Olofsson Julkus , utan känd släktskap med bröderna.
Aunasamerna hade sitt stamland på norra sidan av Luleå älv med huvudviste vid Aunatjärn vid övre Edet, Edefors. Under 1700-talets förra del sökte de sig sommarland på södra sidan av älven och Gåjkkul blev där deras huvudviste under sommartid samt höst och vår.
Koikul torde därför ha varit i Auna släktens besittning sedan 1727.Säkert bundna till landet är Auna samerna Matts Mickelsson Auna (1749 – 1808), Mickel Andersson Auna (1789 – 1851) och Lars Andersson Auna (1799 – 1872). Den sistnämnde lät syna landet 1826 och den därvid upprättade gränsbeskrivningen, den enda kända, inbegriper i Koikul en del av det forna Padjerimlandet.

1773 krävde Lars Larsson Auna (1733-1799) att bröderna Jon Ersson Lussi (1729-1792), Anders Eriksson Lussi (1724-1781) och Lars Eriksson Lussi (1728-1784), skulle lämna från sig ett stycke av sitt land (Puottaurelandet), vilket Lars Larsson Auna behövde till sommarbete för sina renar. Detta avslogs dock. 
Vid mitten av 1700-talet hade Mickel Larsson Auna (1728-1800) och Lars Larsson Auna(1733-1799) vid höstflytten över älven vid Storsand en renhjord, vars framände var vid Edefors, när de sista renarna ännu var i Storsand (6 km).
En nedgång i Koikulhjorden inträffade omkring 1833 då hjorden minskade genom härjningar av nio vargar samt  klövsjuka och pest. Den kunde då hållas hela året på skattelandet och skötas av en och två renvaktare. Detta skulle ha varit upphovet till Koikuls första nybyggesanläggning.

Ca 1910 växte renantalet växte betydligt till första världskriget och sägs ha uppgått  till 5000 djur, då renkött såldes med god förtjänst till centralmakterna.
1914 – 1918 såldes ett betydande antal renar till krigsförande länder, Tyskland, Österrike samt inhemska uppköpare.

1918, då Spanska sjukan härjade bland Koikuls renskötare, försvann större delen av hjorden, 300 djur, under ouppklarade omständigheter. Då de återstående djuren slaktades ner till ett 40- tal, vårdades dessa våren, sommaren och hösten 1920 i Udjtahjorden, med vilken de 1921 definitivt förenades efter att vintern 1920-21 för sista gången ha betat på Koikul.

Utdrag ut Filip Hultblads bok
Almqvist & Wiksell/Gebers , Boktryck Lund 1968
Utgör även meddelanden från Uppsala universitets geografiska institutioner ser a nr 230.

Renar på Stora Kåikulträsket