RYSSGRAVEN

Ryssgravarna utanför Kåikul.

På den tidigare körvägen östöver från Kåikul som bland annat passerade den tidigare flitigt använda rengjutan finns en gravplats markerad. Den uppges innehålla kvarlevorna efter två förrymda ryska soldater. Enligt historien skall de ha flytt från något krig och dragit omkring som fredlösa i skogarna kring Kåikul. Det berättas att det fanns flera ryssar som drev omkring i den Norrländska vildmarken.

Enligt vad som berättas skall de här två ryssarna ha utgjort en fara för de samer som vid den här tiden bedrev renskötsel i området. Därför sägs det att ryssarna dödades av männen från Kåikul och begravdes på den aktuella platsen.

Under följade generationer berättades det mycket om denna händelse och man hyste en stor ovilja mot att vistas ensam omkring gravplatsen därför att det sades att det spökade där.

Min farfar Anders Andersson Auna berättade att han en gång kom gående efter vägen. Det var en mörk höstkväll. Han kom från en jakt och hade geväret med sig. När han passerade graven small det som ett bösskott från en stor torrfura som stod mitt emot graven. Samtidigt hörde han hur någonting rasade nedför furan. Han tittade inte efter vad det var utan ökade stegen. Detta till trots hörde han hur något började springa efter honom. Ljudet från förföljaren var ett starkt smällande ljud. Han liknade det vid ett benrangel som rörde sig. Anders ökade farten men ”spöket” höll jämna steg. Då tog han ner geväret från ryggen och vände sig om och sköt ett skott snett upp i luften. Då hörde han till sin lättnad att ”spöket” vände tillbaka till gravplatsen.

Det talades ofta bland männen i byn om att gräva upp graven för att undersöka vad som fanns där. Det stannade alltid vid tanken men i samband med att vägen mellan Kåikul och Sudok bröts 1923 togs det fyllnadsmassa till vägen ett stycke från Ryssgraven. Då tog en av Kåikulborna mod till sig och satte igång att gräva i gravplatsen Efter några spadtag drabbades han av ett häftigt ryggskott som fällde honom till marken. Han orkade inte ta sig från platsen av egen kraft utan man fick frakta hem honom på en hästkärra.

Efter den händelsen var alla i Kåikul övertygade om att det spökade på platsen. Den uppfattningen har gått i arv till efterföljande generationer och ingen har därefter försökt att kolla vad graven innehåller.